Dagens Vimmerby

Imorgon rullar skoldebatten in på sin fjärde vecka – mer polariserad än någonsin. Frågan är: har vi blivit något klokare?  

26 dagar har gått sedan majoriteten berättade att de vill stänga fyra skolor och två förskolor. Inget besked har någonsin fått så många människor i Vimmerby kommun att ha så starka åsikter.

Folket vill ha kvar sina skolor. Folk är vansinniga. Folk känner sig svikna av dem de gett sin röst. Jag förstår alla känslorna, jag förstår att bykänslan är enormt stark och jag tycker själv att skolan är kransorternas absolut viktigaste organ – men debatten har spårat ur.

Majoritetens haveri med mätningen av kunskapsresultaten har fått oss att sluta prata om barnen.

Svåra frågor

Byskolor är en komplex fråga. Hur mycket dyrare är byskolor? Hur påverkar det barnen att gå i årskurser med i snitt fem elever? Hur står sig åldersintegrerad undervisning jämfört med ålderssegregerad? Vilket avstånd till en skola är acceptabel för ett sjuårigt barn? Om det fungerar med 30 elever på en skola – var går gränsen?

Det här är svåra frågor som försvinner i de höga ropen för skolornas fortsatta existens. Är det något jag saknar i diskussionen så är det professionen. Hur ser förvaltningen på byskolorna? Rektorerna? Vad tycker lärarna? 

Svaren kommer efteråt

Frågan blir inte lättare när majoriteten har så svårt att förklara hur de har räknat. I veckan sa kommunalrådet Helen Nilsson (S) att byskolorna dränerar barn- och utbildningsnämnden på pengar, men majoriteten har fortfarande inte presenterat svar på följande frågor:

Hur mycket dyrare är en byskoleelev än en stadselev?

Vad sparar kommunen per skola?

Hur mycket av personalnedskärningen på 6,6 miljoner är en direkt följd av att lägga ned skolorna?

Svaren kommer inte före beslutet. De kommer efter beslutet. Jag kommer aldrig förstå hur man kan utreda styrandeformen för kommunens gatuavdelning före beslut – men inte att ändra 144 elevers skolgång.

Olika förutsättningar

Istället buntade majoriteten ihop fyra skolor i en klump – och fick därmed den polariserade debatten på köpet.

Det är fyra olika skolor, alla med olika elevantal, utveckling och avstånd till närmaste skola. Från Södra Vi kan kommunen erbjuda fem grundskolor inom en mils radie. Från Rumskulla och Tuna blir det mer än två mil till närmaste skola i kommunen. För mig innebär det starkare skäl för att bevara skolorna i Rumskulla och Tuna än skolorna i Gullringen och Djursdala – men den här debatten innehåller inga nyanser. Den är svart och vit. Det är sex nedlagda enheter – eller ingen alls.

Och något är fundamentalt fel när vi pratar om framtiden för redan krympande orter istället för framtiden för de barn som förslaget berör.  

Blir vi klokare?

Vi ska inte bevara dyrare skolor av nostalgiska skäl. Vi kan inte säga att vi ska ha kvar skolorna till vilket pris som helst bara för att rädda landsbygden. Man kan alltid diskutera vad som är hönan och vad som är ägget – men flyttar människor ifrån orter måste samhällets organisation följa efter.

Skolor ska finnas kvar om de är det bästa alternativet för de barn som bor på orten, om de inte är orimligt mycket dyrare än större skolor och om barnen skulle behöva betala ett för högt pris om skolan lades ned. Men barnen ska inte betala för att betydligt fler vuxna bodde på de här orterna för 30 år sedan.

26 dagar har nu gått med ständig debatt, hundratals artiklar och möten överallt.

26 dagar – och ännu inget förslag från oppositionen.

26 dagar – och ännu inga tydligare beräkningar från majoriteten.

26 dagar – och ännu inget alternativt svar på knäckfrågan om kommunens ekonomi.

26 dagar – och allt färre tänker på utbildningens innehåll.

26 dagar har gått och det enda vi vet är att invånarna är väldigt upprörda.

Jakob Karlsson