Dagens Vimmerby

Vår gård har varit en mjölkgård så länge mjölk har producerats för försäljning. Två gånger om dagen, varenda, varenda dag sedan 50-talet har mjölkmaskinernas dova surrande hörts över gården. Snart låter de inte längre. Om bara några veckor är det slut. Ett ljud som går ur tiden. Nog för att det varit tråkigt även om det bara varit här, men just i detta nu tystnar mjölkmaskinerna på gård efter gård i Sverige.

Det är inte bara det att vårt arbete de senaste åren på ett vis känns förgäves. På den här gården har människor arbetat och lagt ner sin själ i många, många år. Det är deras slit i ladugården varje dag, deras händer som plockat sten på åkrarna. Mjölkproduktionen var deras livsverk. Och här tar det slut.

I snart sju år, sedan vi köpte gården, har vi någorlunda optimistiskt trott att om vi bara håller ut lite till så måste det vända. Vi måste få bättre betalt för mjölken. Mjölk behövs alltid och vi älskar att bo så här. Att leva så här. Det kommer att gå.

Höga krav – och höga kostnader

Men Arla fortsätter att låta sina bönder, eller förlåt mig – delägare, hållas på sträckbänken. Sänkningar efter sänkningar. Nu senast för några dagar sedan 9 öre till. Sämre betalt för mjölken har det knappt varit sen mjölkmaskinerna började surra på Kulla Gård för mer än 60 år sedan.

Samtidigt blir diesel och foder bara dyrare och dyrare.

Våra djur har det bra. Det finns inte några bönder i världen som har högre krav på sig när det gäller djurhållning än de svenska. Och det kostar. Ändå måste vi nu konkurrera prismässigt med matproducenter i Europa och resten av världen. Sverige importerar mat som aldrig förr. Mat som om den producerats här skulle gett bonden dyra böter och anmärkningar.

Vi kan inte ha det så här! Det är inte rätt.

Något har blivit fruktansvärt snett

Idén om kooperativet Arla var en fantastisk idé. Tillsammans är vi starka.

Men när världsmarknaden, som Arla bestämt sig för att slå sig in på, blivit ett svart slukhål för våra svenska bönders pengar och krafter, samtidigt som Arlas chefer förra året tackades för ett bra år med 115 miljoner kronor i bonus – då är någonting allvarligt fel, och så långt ifrån ursprungstanken med kooperativet som det kan vara.

Idag ringde vi till Arla för att säga upp vårt medlemskap. Snart surrar inte mjölkmaskinerna mer. Det går inte längre.

Vi kommer stanna kvar här på gården, och som en del andra före detta mjölkproducenter satsa på köttproduktion i stället. Tyvärr kommer det nog inte bli en dans på rosor heller.

Någonting i vårt samhälle och kultur har blivit så fruktansvärt snett. Jag hörde häromdagen att Sveriges köttkonsumtion ökat med 70 procent de senaste 40 åren. 70 procent.

Klart som korvspad att folk inte har råd att betala skäliga priser för mat som producerats på ett sjysst sätt gentemot djur och miljö.

Snart ett land utan livsmedelproduktion

Ska vi äta så mycket kött måste vi självklart importera billigt kött från djur som inte haft det i närheten av så bra som våra svenska djur. Kött ifrån djur som proppats fulla med antibiotika i förebyggande syfte, vilket resulterat i multiresistenta bakterier som inte än är särskilt vanliga här, men som vi får med oss hem till Sverige när vi bara reser en bit söder ut i Europa. Det är skrämmande, men visst, vill vi äta en billig stek om dagen är det smällar man får ta.

Ett land utan egen livsmedelsproduktion är vad vi närmar oss. Är det så vi ska ha det?

Eller hur vill vi ha det?

För att rädda Sveriges livsmedelsproducenter som nu går på knäna behövs akutinsatser från regeringen. Vill vi ha kvar lantbruket, vår mat som producerats med omtanke om djur och natur, och ett landskap som inte växer igen till skog och sly så är det dags att göra något åt saken nu. På en gång.

Men framför allt behöver vi allihop bli mer medvetna och krävande konsumenter.

Kan vi inte tänka oss att kanske äta lite mindre kött, men istället betala mer för råvaror som producerats på bästa tänkbara sätt? Att helt slopa kött producerat i utlandet även om vi då kanske inte har råd med samma mängd. Kan vi tänka oss att läsa noggrant på varorna i mejeridisken och strunta i de billigare varianterna, kedjornas egna märkesvaror, som producerats lite varstans?

Det är verkligen dags göra något åt saken. Så här kan vi inte ha det. Vi måste hjälpas åt innan varenda mjölkmaskin i Sverige har tystnat. Tillsammans är vi starka.

Johanna Karlsson

Fotnot: Det här inlägget har tidigare publicerats på www.johannaikulla.se