Krönika: Nu måste analysen och beräkningarna fram

KRÖNIKOR, NYHETER / Permalink / 1

Under hela våren har majoriteten besvarat fråga efter fråga med att analysen och beräkningarna kommer efter beslutet. Nu är beslutet här. Jag hoppas att analysen och beräkningarna snart också är det.

Jag vet inte hur många gånger jag fått olika varianter på svaret ”det kommer efter rambudgeten är fattad” under den här våren.

Jag har frågat om konsekvenser för de orter vars skolor hotas av nedläggning.

Jag har frågat om skolskjutsen.

Jag har frågat om kostnader för respektive enhet.

Jag har frågat om väntade konsekvenser för eleverna som måste byta skola.

Jag har frågat hur majoriteten har räknat fram besparingen. Jag har säkert frågat det så många gånger att Micael Glennfalk (M) och Helen Nilsson (S) trott att jag hakat upp mig.

Hela tiden har majoriteten hänvisat till att rambudgeten måste vara fattad först. Nu är den det – och så fort som möjligt efter semestern måste beräkningarna fram. Vi måste få se hur ni har räknat fram besparingen om 2,7 miljoner 2016 och 6,1 miljoner 2017 för att stänga skolorna i Gullringen och Djursdala. Vi måste se vilka möjliga konsekvenser det får för eleverna. Och vi måste se vilka konsekvenser det kan få för byarna, kostnader för tomma fastigheter och kostnader för skolskjuts.

Fakta först – åsikt sen

Jag har redan kritiserat ordningen med beslut först och analys sen, och aldrig förstått motiveringen till majoritetens arbetsgång. Om man inte är dogmatisk landsbygdsvän är det svårt att ha en åsikt utifrån det underlag som majoriteten presenterat. Argumentet om kunskapsskillnader drogs tillbaka. Besparingen är inte specificerad. Jag har själv försökt räkna ut hur mycket dyrare de nedläggningshotade skolorna är – nu vill jag se förvaltningens beräkning.  

Jag visste att jag var emot nedläggningen av skolorna i Tuna och Rumskulla för att jag tyckte att resorna för barnen blev för långa. Jag kan inte vara emot nedläggningarna av skolorna i Djursdala och Gullringen samt förskolan i Pelarne av samma skäl – och känner att jag måste veta mer innan jag vet vad jag tycker.

Jag vill ha fakta först – åsikt sen. 

Det hade inte fullmäktige igår. Det hade inte majoriteten som är säker på sin besparing. Det hade inte oppositionen som vill behålla de små, och under lång tid krympande, skolorna till vilket pris som helst. Skolorna tycks ha blivit en principsak för båda sidor.

67 punkter

Med knapp majoritet gick beslutet igenom och i talarstolen lovade kommunalrådet Micael Glennfalk (M) konsekvensanalyser av beslutet på individnivå. Jag såg det som ett löfte. De måste fram nu. Av respekt för eleverna. Av respekt för orterna. Och av respekt mot de 2 800 som så tydligt protesterat mot förslaget.

I Tillväxtverkets rapport ”Skolan mitt i byn” finns en checklista på 67 punkter som kan användas inför beslut om att stänga skolor på landsbygden. Svar på hälften kanske räcker.

Några frågor som är särskilt viktiga att få svar på:

Hur många av föräldrarna till barn i Djursdala skola skulle föredra Södra Vi skola istället för Astrid Lindgrens skola?

Vad ska man göra med skolfastigheten i Gullringen? Idag ger den ett överskott på en halv miljon för samhällsavdelningen på ett år och en försäljning bedöms ge en reavinstförlust på en miljon kronor. Hur påverkar det beräkningen?

Vad är det som talar för att elevernas utbildning blir bättre/sämre/lika bra av fler klasskamrater?

Svårt att ställa en fråga

Nästan alltid är det enklare att ställa frågor än att besvara dem. Det gäller inte 2 800 människors krav på folkomröstning om skolorna. Majoriteten har sitt svar klart i den kommande folkomröstningen – de vet bara inte vilken fråga de vill ställa. 

Igår gick majoriteten till fullmäktige med ett förslag om att säga nej till folkomröstningen. Redan innan debatten började kom majoriteten på att förslaget inte var tillräckligt förberett och beslutade om mer betänketid till sig själv.

Redan den 31 mars kunde man förstå att folkupproret kommer att räcka till ett folkinitiativ. Och sedan förhandlingarna bröt samman mellan majoriteten och oppositionen den 19 maj har det stått helt klart att en folkomröstning måste genomföras. Varför tar det så lång tid att komma på en fråga?

Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen går man till folket och frågar om skolorna ska vara kvar eller inte. Eller så frågar man om kommunen ska anta majoritetens eller oppositionens budget. Alla tjänar på att beta av folkomröstningen så snart som möjligt.

Jag förstår att människor i de berörda orterna känner sig lurade och svikna av politiken och Magnus Gustafsson (M) framförde en viktig poäng i gårdagens debatt: beslut med så stora konsekvenser för många människor ska annonseras i förväg.

Låt dem, och alla som inte skrivit på, berätta vad de tycker så fort som möjligt. Svik dem inte igen.

Jakob Karlsson

Söndagskrönika #5: Inte ett ord om socialnämndens underskott

KRÖNIKOR, NYHETER / Permalink / 4

Premiss ett: Vimmerby kommun har ekonomiska problem.

Premiss två: Det beror på socialnämndens underskott.

Premiss tre: Imorgon beslutar fullmäktige om budgeten för 2016.

Premiss fyra: Exakt noll personer pratar om socialnämndens underskott.

Den som får ihop ekvationen belönas med Nobelpriset.

 

Varningsklockorna för Vimmerbys ekonomi har ringt länge. Skulden har växt och växt. Takten i investeringarna har ökat till rekordnivåer. Artikel efter artikel har berättat om socialnämndens underskott. Mellan 2011 och 2014 gjorde nämnderna av med 100 miljoner kronor mer än budgetarna tillät.

Och i oktober lade SKL fram fakta svart på vitt: Vimmerby kommun måste spara 35-40 miljoner kronor per år fram till 2020 för att uppnå målet om två procents överskott.

Kanske att ett sexårigt skolbarn i Rumskullaskogen missade det, men ingen annan kan ha gjort det. Ingen annan kan ha hört volymen på SKL:s varningsklocka. Särskilt ingen politiker får ha missat det.

Inga vallöften

35-40 miljoner per år. Den som tror att skolnedläggning är en långsiktig lösning har fel. Det behövs ännu mer besparingar 2017. Och sedan ännu mer 2018. Och så ytterligare lite till 2019. Plus lika mycket till 2020.

Förmodligen blir valkampanjen i Vimmerby 2018 historiens första utan några som helst vallöften. För en lång tid framöver kommer varenda satsning att behöva skjutas på framtiden.

Inget av det här är nyheter. Majoriteten hörde varningsklockorna och agerade därefter. Besparingar överallt, totalt stopp för investeringar – och nedlagda skolor. Om man på något sätt lyckats missa allvaret innan så borde alla invånare fått upp ögonen den 31 mars.  

I min enfald trodde jag att majoritetens förslag skulle få oss att diskutera skäl nummer ett, två och tre till den uppkomna situationen. Nu har en månad gått, imorgon röstar 49 utvalda politiker fram en budget för 2016 – men ännu inte ett ord om socialnämndens underskott.

Inte ett enda.

Inga frågor

Under socialnämndens återrapportering till fullmäktige i mars i år nämndes inte socialnämndens underskott. Ordförande Eva Berglund sa att flytten till nya äldreboendet har gått bra. Det var allt. Frågor på det? Nej. Inte en enda. Inte från någon av de 49 utvalda.

Då har vi alltså att göra med en nämnd som när året är slut har gjort ett underskott på cirka hundra miljoner kronor på fyra år, trots ökat anslag på 22 miljoner under de båda två sista åren. 2013 var kostnaderna för individ- och familjeomsorgen 49 procent högre än kommunernas standardkostnad. Mellan 2011 och 2013 ökade IFO-kostnaderna i Vimmerby kommun med 20 miljoner (eller 53 procent). I år väntas IFO-kostnaderna kosta tio miljoner (cirka 20 procent) mer än budget.

De mest konstruktiva

Det finns all anledning att vara orolig över Vimmerby ekonomi. Men det rent skräckinjagande är att ingen diskuterar problemets kärna.

Majoritetens förslag är en reaktion på socialens underskott, inte en lösning. De byter de skenande kostnaderna mot besparingar på andra verksamheter. Oppositionens förslag krafsar på ytan. Medborgarna, som faktiskt har varit de mest konstruktiva under den senaste månaden, har alla tankar och känslor inställda på att rädda sina skolor.

Under måndagens fullmäktige kom allmänheten med relevanta frågor och förslag under sin frågestund. Ledamöternas frågestund fastnade i tjafs om hur budgetförslaget tagits fram. Nästan ingenting om vad det innehåller. Och absolut ingenting om varför Vimmerby behöver spara 35-40 miljoner varje år fram till 2020.  

På stadiga ben stod elefanten kvar mitt i plenisalen. Det vore bra om någon talade om den innan skolorna stängs.

Jakob Karlsson

Söndagskrönika #4: Gör skoldebatten oss klokare?

KRÖNIKOR, NYHETER / Permalink / 2

Imorgon rullar skoldebatten in på sin fjärde vecka – mer polariserad än någonsin. Frågan är: har vi blivit något klokare?  

26 dagar har gått sedan majoriteten berättade att de vill stänga fyra skolor och två förskolor. Inget besked har någonsin fått så många människor i Vimmerby kommun att ha så starka åsikter.

Folket vill ha kvar sina skolor. Folk är vansinniga. Folk känner sig svikna av dem de gett sin röst. Jag förstår alla känslorna, jag förstår att bykänslan är enormt stark och jag tycker själv att skolan är kransorternas absolut viktigaste organ – men debatten har spårat ur.

Majoritetens haveri med mätningen av kunskapsresultaten har fått oss att sluta prata om barnen.

Svåra frågor

Byskolor är en komplex fråga. Hur mycket dyrare är byskolor? Hur påverkar det barnen att gå i årskurser med i snitt fem elever? Hur står sig åldersintegrerad undervisning jämfört med ålderssegregerad? Vilket avstånd till en skola är acceptabel för ett sjuårigt barn? Om det fungerar med 30 elever på en skola – var går gränsen?

Det här är svåra frågor som försvinner i de höga ropen för skolornas fortsatta existens. Är det något jag saknar i diskussionen så är det professionen. Hur ser förvaltningen på byskolorna? Rektorerna? Vad tycker lärarna? 

Svaren kommer efteråt

Frågan blir inte lättare när majoriteten har så svårt att förklara hur de har räknat. I veckan sa kommunalrådet Helen Nilsson (S) att byskolorna dränerar barn- och utbildningsnämnden på pengar, men majoriteten har fortfarande inte presenterat svar på följande frågor:

Hur mycket dyrare är en byskoleelev än en stadselev?

Vad sparar kommunen per skola?

Hur mycket av personalnedskärningen på 6,6 miljoner är en direkt följd av att lägga ned skolorna?

Svaren kommer inte före beslutet. De kommer efter beslutet. Jag kommer aldrig förstå hur man kan utreda styrandeformen för kommunens gatuavdelning före beslut – men inte att ändra 144 elevers skolgång.

Olika förutsättningar

Istället buntade majoriteten ihop fyra skolor i en klump – och fick därmed den polariserade debatten på köpet.

Det är fyra olika skolor, alla med olika elevantal, utveckling och avstånd till närmaste skola. Från Södra Vi kan kommunen erbjuda fem grundskolor inom en mils radie. Från Rumskulla och Tuna blir det mer än två mil till närmaste skola i kommunen. För mig innebär det starkare skäl för att bevara skolorna i Rumskulla och Tuna än skolorna i Gullringen och Djursdala – men den här debatten innehåller inga nyanser. Den är svart och vit. Det är sex nedlagda enheter – eller ingen alls.

Och något är fundamentalt fel när vi pratar om framtiden för redan krympande orter istället för framtiden för de barn som förslaget berör.  

Blir vi klokare?

Vi ska inte bevara dyrare skolor av nostalgiska skäl. Vi kan inte säga att vi ska ha kvar skolorna till vilket pris som helst bara för att rädda landsbygden. Man kan alltid diskutera vad som är hönan och vad som är ägget – men flyttar människor ifrån orter måste samhällets organisation följa efter.

Skolor ska finnas kvar om de är det bästa alternativet för de barn som bor på orten, om de inte är orimligt mycket dyrare än större skolor och om barnen skulle behöva betala ett för högt pris om skolan lades ned. Men barnen ska inte betala för att betydligt fler vuxna bodde på de här orterna för 30 år sedan.

26 dagar har nu gått med ständig debatt, hundratals artiklar och möten överallt.

26 dagar – och ännu inget förslag från oppositionen.

26 dagar – och ännu inga tydligare beräkningar från majoriteten.

26 dagar – och ännu inget alternativt svar på knäckfrågan om kommunens ekonomi.

26 dagar – och allt färre tänker på utbildningens innehåll.

26 dagar har gått och det enda vi vet är att invånarna är väldigt upprörda.

Jakob Karlsson

Till top